Magdalena sitter på trappan till altanen och ser ut över sjön. Värmen från Petters kyss dröjer kvar på hennes läppar och hon tänker på det han sa om att flytta ihop. Även om hon vet att hon vill leva med honom så är det något som tar emot. Kanske är det rädslan efter skilsmässan, eller oron över att förlora den lilla trygghet hon byggt upp sedan hon flyttade hem till Hagfors igen. Och så är det ju Nils. Hennes sjuåriga son som har det jobbigt nog ändå, utan ytterligare förändringar. Inte nog med att han får pendla mellan Hagfors och sin pappa i Stockholm, han verkar dessutom ha svårt att få nya vänner här. Magdalena minns hur hans små ögonfransar blev fuktiga när han berättade att han inte får var med och leka. Att han är ensam på rasterna. Med ett hugg i hjärtat vänder hon blicken mot himlen där stora blålila moln tornar upp sig. I ett hus en bit därifrån stoppar Kjell-Ove ner näsan i Mirjams mjuka hår och blundar. Doften av hennes schampo omsluter honom och för hundrade gången önskar han att det alltid kunde vara så här. Att han kunde få stanna i Mirjams säng och slippa smussla och ljuga för sin fru Cecilia. Men nu är det som det är. Cancerknölen i Cecilias bröst satte stop för alla planer han hade på att lämna henne och nu lever han i ett ingenmansland med ständigt dåligt samvete, oro för sin fru och längtan efter Mirjam. Han väcks ur sina funderingar när Mirjam lutar huvudet i handen och ser på honom med en liten rynka mellan ögonbrynen. Han vet att det betyder att hon är orolig över något, och när hon berättar att hon har fått ett vykort med den märkliga meningen ”du ser inte när jag slutar gråta”, får han gåshud. I nästa stund lyser en blixt upp rummet. Magdalena hör inte när telefonen ringer. Hon sitter uppkrupen i soffan med en filt över axlarna och räknar hur långt det är mellan åskknallarna och mullret. Först när det tredje dånet ebbat ut ser hon att displayen blinkar med Jens namn. Han är fotograf på lokaltidningen där hon arbetar som reporter och brukar bara ringa om det har hänt något särskilt. Nu lyfter hon luren – och som i en mardröm hör hon honom säga: ”Det brinner i Mirjam Franssons hus. Hon hann inte ut i tid!” Hur gärna Magdalena och den lokala polisen än vill skylla på åskan visar det sig snart att branden är anlagd. Och det är bara den första. Lilla Hagfors förvandlas snabbt till ett brinnande inferno där människor är rädda för att gå och lägga sig om kvällarna. Som den duktiga journalist hon är får Magdalena nys om vykortet med den märkliga hälsningen och börjar ana att det kan leda till mordbrännaren. Men hennes efterforskningar är livsfarliga. Bränderna är ett sjukt sinnes hämndaktion för något som hände för länge sedan och mördaren finns närmare än hon tror. Någon har bestämt sig för att sluta gråta – och börja döda dem som en gång svek ...
Återställ